00:25:23
1 december 00:18
För exakt tre månader sedan gick jag runt kvarteret och grät. Det var då vår historia tog slut. Tre månader senare mår jag bättre. Men jag saknar dig så otroligt mycket fortfarande. Jag är nyktrare nu, jag förstår att det aldrig blir du och jag igen. Speciellt efter vårt senaste samtal på msn. Nej, du har gått vidare. Det gjorde du väldigt tidigt. Och det är smart. Det är bra. Jag har så mycket jag vill säga till dig, men jag vet inte om det är någon mening med att jag gör det. Du är helt underbar. Du har många sidor som jag har svårt för. Men det är ju en del av din person. Jag vet att du i alla fall inte tycker illa om mig. Jag har ju inte gjort dig illa.
Jag kan spekulera i varför det blev som det blev. Du gav mig ett ganska kryptiskt svar, och du påstod att du aldrig kommer hitta något bättre. Men då är du lurad om du ger upp det som fanns. Det förstår jag inte. Att du har mycket med dig själv, det har jag förstått. Att jag kom för nära, det har jag förstått. Vill jag ha en sådan tjej? Nej, det vill jag inte. Jag ÄR på riktigt. Jag är inget slit och släng. Ångrar jag vår tid tillsammans? Nope. Inte alls. Du gav mig något jag längtat efter. Jag blev kär för första gången på evigheter. Du är en fantastisk människa. Allt jag sagt om dig, det står jag för. Allt jag sagt till dig, det står jag för.
Älskar jag dig? Ja, det gör jag. Mer än något annat.
Men, jag förstår att det inte kommer att bli du och jag. Jag hoppas att du "nyktrar till" och faktiskt inser att det vi hade var riktigt bra och äkta. Det kanske tar ett par år. Du vet vad du måste lägga av med. Det håller inte. Det vet du också, och det kanske är det som är jobbigt. Jag vill dig inget illa. Det vet du. Jag hoppas att det blir du och jag, men jag har förstått att du inte är lika intresserad av det. Det är för jobbigt med alla känslor. Jag undrar, saknar du mig fortfarande? Tänker du på mig? Och vad tänker du då? På alla saker som du fick? Allt vi gjorde? Du måste ändå hålla med om att det blev ett ganska abrupt slut på något som var ganska okomplicerat? Eller, det var det inte. Inte för din del. Men för min del var det hela väldigt enkelt.
Jag älskar dig, och du har gjort ett evigt intryck på mitt hjärta. Vissa minnen behåller jag längst där inne. Andra, som de här 90 dagarna, de försöker jag glömma så fort jag kan. De har varit de värsta i mitt liv.
Jag kan spekulera i varför det blev som det blev. Du gav mig ett ganska kryptiskt svar, och du påstod att du aldrig kommer hitta något bättre. Men då är du lurad om du ger upp det som fanns. Det förstår jag inte. Att du har mycket med dig själv, det har jag förstått. Att jag kom för nära, det har jag förstått. Vill jag ha en sådan tjej? Nej, det vill jag inte. Jag ÄR på riktigt. Jag är inget slit och släng. Ångrar jag vår tid tillsammans? Nope. Inte alls. Du gav mig något jag längtat efter. Jag blev kär för första gången på evigheter. Du är en fantastisk människa. Allt jag sagt om dig, det står jag för. Allt jag sagt till dig, det står jag för.
Älskar jag dig? Ja, det gör jag. Mer än något annat.
Men, jag förstår att det inte kommer att bli du och jag. Jag hoppas att du "nyktrar till" och faktiskt inser att det vi hade var riktigt bra och äkta. Det kanske tar ett par år. Du vet vad du måste lägga av med. Det håller inte. Det vet du också, och det kanske är det som är jobbigt. Jag vill dig inget illa. Det vet du. Jag hoppas att det blir du och jag, men jag har förstått att du inte är lika intresserad av det. Det är för jobbigt med alla känslor. Jag undrar, saknar du mig fortfarande? Tänker du på mig? Och vad tänker du då? På alla saker som du fick? Allt vi gjorde? Du måste ändå hålla med om att det blev ett ganska abrupt slut på något som var ganska okomplicerat? Eller, det var det inte. Inte för din del. Men för min del var det hela väldigt enkelt.
Jag älskar dig, och du har gjort ett evigt intryck på mitt hjärta. Vissa minnen behåller jag längst där inne. Andra, som de här 90 dagarna, de försöker jag glömma så fort jag kan. De har varit de värsta i mitt liv.