14:12:52
1 April 2024 kl 14.03
Känslan av hopplöshet, menlöshet och sorg sprider ut sig. Jag vet inte ens varför jag är ledsen. Jag bara är det. Jag ser inte fram emot något längre. Jag bara finns. Oroar mig för allt. Hela tiden. Konstant. Magknip. Tårar. Ångest.
Detta är trots allt ingenting jämfört med det som andra går igenom hela tiden. Och de lever fortfarande. Precis som jag gör. Men varför finns jag? Varför skall jag fortsätta? Jag känner mig ensammast i universum. Jag har ändå vänner. Många mycket bra vänner. Men jag känner mig ändå som den mest isolerade personen som någosin gått i ett par skor.
Ratad. Sämst. Fulast. Värdelös.
Vad är poängen? Jag förstår inte. Jag har inget syfte. Jag vill bara försvinna. Bli bortglömd. När jag väl kommer att dö, då kommer ändå alla att ha glömt bort mig. Alla har sitt liv. Familjer. Släkt. Jag har ingenting. Jag har aldrig haft det. Jag har varit ensam hela livet. Malplacerad.
Jag är ingenting.